I morse fick jag äta frukost själv. Trodde att det skulle göra att jag komma tidigare till jobbet men med tanke på hur dåligt jag sovit i natt så kunde jag ju glömma det! Men på Radio Stockholm sa det att det hade varit fullmåne i natt, så… (De sa även att det snöade hemma :-)) Jag lyckades i alla fall att komma ihåg att be dem skippa kanelen på min cappuchino, så det var ju en bragd!
Så när jag släpade mig iväg till jobbet 10 över 8 så fick jag verkligen tänka på,att klockan egentligen är 7.10 hemma och det var mindre än 2 veckor sedan jag självvaknade kl 10.15!
Lite bilder från min promenad till jobbet:
Här möter man många på väg till jobbet
Bilar i Sibiu har skyltar som börjar på SB.
Roliga brevinkast på huset!
Vilda hundar överallt. De sköter sitt om jag sköter mitt….
Framme vid kontoret
Jag har en känsla av att de kommer att vara ganska nöjda när jag försvinner i morgon. Jag tar rätt mycket plats 🙂 men det går liksom inte att låta bli. Personen som jag hade upplärning med idag kravlade iväg till muggen nästan. Märkte inte att vi suttit i flera timmar… 🙂
Jag blev tillfrågad av Viorica om jag ville följa med henne ut ikväll med hennes pojkvän ”Allan”. Jag känner mig lite dum för hon var här två veckor i Stockholm i december ochbjagnskulle gå med henne på stan men jag blev supersjuk och låg hemma i en hel vecka. Hon fick spendera en hel helg i Stockholm ensam!
Vid 6-tiden hämtade Octavio oss och vi åkte till ett shoppingcenter. Det är där man lär känna ett land! De säger att maten är lika dyr som i Sverige men lönen är mycket lägre. För att kolla detta besökte vi två stora mataffärer så nu har jag rumänskt godis ned hem. Dessutom en glasburk (hu!) med rumänsk rosenkvittensylt och, hallelulja, två burkar med kryddor av en sort jag köpt hemma en gång och inte hittat igen. Godaste franska kryddan garanterat!!!
Det var roligt för vi hittade 3 inredningsaffärer som vi släpade runt den stackars Octavio i. I den sista hittade jag massvis men man måste ju tänka på att saker inte får gå sönder i bagaget (det räcker ju med att få rosenkvittensylt i hela väskan). Men det är kul att hitta saker (om än inte särskilt rumänska) som man kan använda fortsättningsvis. Således är jag nu ägare till en liten sikt att använda när jag ska reda såserna samt 12 små gummifigurer med sugproppar som man klämmer fast på glasen för att inte ta fel, men som Octavio sa, ett riktigt partylejon bryr sig inte om vilket glas han dricker ur…
Ha, det här tror ni inte om mig men jag kände faktiskt igen mig när vi kom fram mot restaurangen. Den låg bredvid den vi var i härom dagen och åt brödsoppan. Det är otroligt hur en i grunden så ogästvänlig lokal kunde vara så himla mysig. Restaurangen låg i gamla filharmonin och var hög i tak med stora fönster och gedigna träbord, och personalen hade (troligtvis) traditionella klöder (skulle ha gett vad som helst för att ha fått drindlen som servitrisen hade (och ännu mer för att ha kommit i den).
Nå så skulle vi beställa in det berömda svinfettet med kummin och lök då? Glurp, förstås, och hur gott var inte det. Här kunde man äta tills man inte orkade sin huvudrätt, fast ju varmare det blev desto mindre gott var det, men det är något vi borde införa i LCHF-Menyn bestämt! Och sen kom fisken och det rumänska vinet och salladen!
Viorica hade redan i Stockholm pratar om fisken (forellen) som var panerad i corn flakes, och den var precis så god som hon sa. För mig som är van vid att panerad fisk är urbenad, så tog det ett tag innan jag fattade att det var ben jag satt och svalde, men annars var fisken fantastisk!
Efter en lång kväll med mycket diskussioner och jämförelser av företeelser i våra hemländer blev jag avsläppt vid hotellet. Jag hade aldrig hittat hem själv kan jag säga (fast hotellet kanske syns på håll med sina 11 våningar)!
Nu sitter jag här i receptionen där det är bra wifi-mottagning och skriver detta. Men jag har sällskap (var inte oroliga)
God natt! I morgon bär det hemåt!